mariauusimaki

Att säga hejdå är nog det svåraste jag vet. Kom ihåg när jag var liten och vi varit uppe hos släkten i övik med pappa. Varje gång vi åkte ifrån någon, trots att vi åkte till en annan, så grät jag.

Efter att morfar dog har jag blivit så sjukt rädd att förlora någon mer. Kan börja gråta av tanken på att Kajsa inte lever livet ut. Men sen är jag väldigt lättgråten också. Kan stå på en utställning, titta på det fina djuret jag har med mig och känna klumpen i halsen. Likaså när BIS-ettan delas ut till någon jag känner. Otroligt lättgråten...
För att inte tala om imorse när marcus åkte till Italien och är borta i 14 dagar..

Men de 14 dagarna kommer knappast bli lättare om jag går runt och ämrar mig, så det ska jag inte göra!
Nu sitter jag och äter frukost. Youghurt toppat med melon och svarta vinbär från trädgården :) Ska strax göra mig iordning för att åka till skärholmen med Sara och Miranda. Vädret är rätt okej så det blir långklänning på ;)

Väntar samtal från läkaren och ska försöka få en remiss till en ortoped också, mina ben är fortfarande bakis.