mariauusimaki

Igårkväll kom jag på en grej. Jag är nog inte ensam att ha blivit osams med och gått miste om en vän, tillochmed bästa vän där det hänt något som gör att man inte tänker slösa onödig energi på den personen. Om det nu skulle vara så att den personen verkligen verkligen ångrar sig för vad som hänt över hela dess hjärta tycker jag att man måste förlåta. Det behöver inte gå på en vecka, en månad eller ett år. För mig har det tagit två år. Man kanske aldrig kan säga "men du det är lugnt för att vad du sa till mig, det var inte så elakt när jag tänker efter". Det ska man inte heller, för man har troligtvis blivit ordentligt sårad. Men jag tycker man måste kunna gå vidare. Om personen nu inte skulle ångra sig utan bara fortsätta provocera och bete sig fel ska man inte blunda för det utan kanske släppa den vänskapen. Men nu sitter jag i det läget där en vän, som betydde oerhört mycket för mig, som var min bästa vän och sedan fick totalt flopp, nu har ångrat sig och ber ständigt om förlåtelse. Jag saknar den vännen något enormt mycket, för vi hade så jädrans kul ihop och fanns alltid där för varandra. Jag tycker nog att det är man själv som är elak om man låter någon sota för ett misstag livet ut. Jag är säker på att många kommer gå emot mig nu om jag tar upp kontakten med den här vännen igen. Men jag saknar henne.